Jag åker tåg och hinner läsa – hur lyxigt som helst!
Köprevolutionen är en intressant bok, särskilt för alla som arbetar med detaljhandel, konsumentprodukter, e-handel, digital marknadsföring, varumärkesutveckling (konsumentprodukter) med mera.
Kort sagt handlar den om vad som händer när konsumenter blir allt mer digitaliserade, hur det förändrar förutsättningarna för marknadsföring, handel och varumärkesbyggande. En välskriven bok och ett gediget arbete – en eloge till författarna! Med reservation för att jag inte har lusläst boken… men jag tänker att jag saknar något. Ett (ännu) större perspektiv kanske? Mer komplexitet? :)
För mig är det inte riktigt så enkelt att mängden digitala inköp enbart beror på konsumentens digitala kompetens eller digitala vana, och jag tror att det i praktiken är rätt svårt att kategorisera konsumenter efter mognadsgrad. Var skulle jag själv hamna? Jag vet faktiskt inte! Någonstans mittemellan allt? (Boken delar in konsumenter i fyra olika mognadsstadier – Butikskär, Nosare, Nyfrälst och Proffs – där proffset har ”tagit till sig hela konceptet med näthandel och lever multikanalt”.)
Jag tänker att det ena inte behöver utesluta det andra. Jag tror att man som konsument kan vara mycket ”digitalt kompetent” OCH, av olika anledningar, välja att göra många, men inte alla, inköp i fysiska butiker.
Inte heller tror jag att det bara är tre faktorer som får oss att handla. (Boken tar upp ”glädjeköp” – åh, en sån vill jag ha, ”orkaköp” – ånej, jag måste fixa och att konsumenter shoppar för att bygga status, ”jag shoppar, alltså finns jag”.)
Jag saknar resonemang om den ”medvetna konsumenten”, eller vad man nu vill kalla hen. Konsumenten som, oavsett digital kompetens, shoppar på ett medvetet hållbart sätt. Eller rentav, i vissa lägen och av olika anledningar, AVSTÅR från att shoppa. Jag har ingen undersökning att referera till här och nu, men jag vågar påstå att denna konsumentgrupp växer, inte minst bland yngre (och jag har på känn att de inte kommer att bli mindre medvetna när de blir äldre).
Kanske skulle man lite slarvigt kunna sortera in dessa konsumenter bland ”statusshoppare”, men jag misstänker att det inte är så enkelt. Jag tror nämligen inte att dessa konsumenter shoppar/icke-shoppar för att bygga status. Jag tror att det bryr sig – på riktigt.
Om man som företag/varumärke vill skapa värde för eller förtjäna uppmärksamhet av dessa medvetna konsumenter vill jag mena att det inte räcker med att enbart tillfredsställa glädjeköp, orkaköp eller status. Åtminstone inte för den som vill stärka sitt varumärke på lång sikt. Då måste man visa vad man gör – på riktigt – för att minska klimatpåverkan till exempel.
Boken handlar om den digitaliserade köpprocessen, det gör den, och jag har full förståelse att man som författare måste göra sina begränsningar. Men jag vill tro att verkligheten är mer komplex än bara digitalt vs ickedigitalt, åtminstone för den som vill stärka sitt varumärke (Vill man kränga grejer på kort sikt är det förstås en helt annan femma ;)
Jag tror (och hoppas!) att utvecklingen kommer att drivas bland annat av mer medvetna konsumenter och miljöintresse – inte bara av konsumentens bekvämlighet. Det blir spännande att följa utvecklingen framåt!
Foto: Kreafon
